Att vara gravid är bland det häftigaste, underbaraste men också det mest påfrestande jag varit med om. Misstankarna om en graviditet började redan 5 dagar innan beräknad mens. Jag tog ett test och tänkte inte mer på det, efter en liten stund dök det upp en väldigt svag skugga som lika gärna hade kunnat vara inbillning så jag försökte att lägga det bakom mig men självklart kunde jag inte sluta tänka på att det kanske faktiskt var ett streck där. Jag valde att inte säga något till Daniel direkt eftersom jag trodde att jag lika gärna kunde ha inbillat mig så jag väntade till dagen efter då jag fått allt bekräftat med ett digitalt test. Gravid 1-2 veckor stod det. När jag berättade för Daniel att om allt går som det ska blir han pappa i april blev han jätte glad, jag minns att vi satt på balkongen som två chockade frågetecken. Ska vi verkligen bli föräldrar?! En underbar men läskig känsla. Nu har det gått 20 hela veckor och det har inte bara varit en dans på rosor. Fram till vecka sju ungefär hade jag inte så mycket mer symptom än ömma bröst och lite molvärk, mellan vecka sju och tretton har jag mått illa, haft oerhört ont i huvudet och varit sjukligt trött. Jag kunde somna var som helst när som helst. Det kan inte ha varit en lätt match att bo med mig då. Nu mår jag oförskämt bra och bebisen i magen rör på sig titt som tätt men eftersom att jag har moderkakan i framvägg känner jag inte några jätte starka sparkar utan mer som fladder men när jag ligger ner kan till och med Daniel känna hur hon rör sig. Världens häftigaste känsla! Barnmorskan på Ultragyn trodde att det var en liten tös där inne men vågade inte säga till hundra procent för att bebis låg lite dumt till där inne och med benen i kors. Om vi ville kunde vi få göra ett nytt ultraljud om ett par veckor men det allra viktigaste för oss är självklart att vårt hjärta mår bra ♥

Magen syns bäst på morgonen när jag ligger ner :)