Klockan 07.44 den 21 april fick jag upp världens finaste kille på bröstet. Det var ett magiskt ögonblick med många glädjetårar. Dessvärre tog det bara ca en timme efter det att han var ute tills jag fick plötsliga smärtor. Barnmorskan trodde det var för att jag var nyförlöst och gav mig två alvedon. Eftersom att jag inte visste bättre tog jag dessa tabletter i hopp om att smärtan skulle lindras. Efter ca 20 minuter blev dessa något hanterbara smärtor dom värsta jag upplevt. Att föda barn var inget i jämförelse. Jag fick börja med lustgas igen och efter bara någon minut kom paniken. Jag hade så ont att ingen kunde undersöka mig och tårarna sprutade. Det var nu dom började förstå att två alvedon inte kunde lösa problemet och jag minns hur alla började springa omkring. Någon sprang efter läkare, en annan försökte undersöka mig. Tillslut kom dom fram till att jag fått ett hematom, en inre blödning. Istället för att blöda ut efter förlossningen samlades allt blod i en klump (ca 15 cm) inuti mig. Jag hade så ont och mådde så dåligt nu att jag bara låg och grät. Daniel var världens bästa stöd (blir gråtfärdig när jag tänker tillbaka på hur tufft det måste ha varit för honom men hur han lyckades ta hand om både mig och bebis) och han skyndade på både barnmorskor och läkare. Efter mycket om och men körde dom iväg mig till "uppvaket" där personer efter en utförd operation får vakna upp. Dit kom narkosläkare och satte in en ny epidural, två olika dropp och gav mig morfin. Dom var tvungna att ge mig så mycket ryggmärgsbedövning att jag blev bortdomnad från höfterna och ner. En befrielse. Nu var klockan runt ett på eftermiddagen och klockan sju åkte jag in på operation. Det dom ville göra var att gå in och tömma hematomet på blod men lyckades inte. Istället sydde dom någonstans där inne i hopp om att kroppen själv skulle ta hand om det. Efter operationen kördes jag tillbaka till uppvaket och där fick jag nya slangar i bland annat näsan och blev uppkopplad med EKG osv. Inte förens nu fick jag träffa Daniel och T. Dom fick inte följa med mig till uppvaket så där låg jag ensam i sex timmar och Daniel blev hänvisad till BB rummet. Jag var inte ett dugg orolig över att Daniel inte skulle klara av att ta hand om lilleman däremot var jag otroligt ledsen över att missa dessa första timmar. När dom kom till uppvaket efter operationen (enda anledningen till att dom fick komma dit nu var för att jag låg där ensam) kunde jag inte sluta gråta av lycka. Nu var vi äntligen tillsammans. Vi fick stanna i ytterligare två timmar innan vi fick komma till vårt rum.