Igår kom den lektion jag från simningens start dragit mig lite för. Nämligen dykning. I mitt huvud såg jag framför mig hur jag skulle tvinga mitt barn under ytan och att han inte skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Theodor blev inte alls skrämd och det tror jag till stor del beror på hans vattenvana. Kort efter dyket sprattlade han på precis som vanligt. Påväg hem från varje lektion brukar jag reflektera över glad jag är att vi bokade in babysim. Det ger så mycket både psykiskt och fysiskt.