Jag antar att jag är den sista att önskar er Glad Påsk men bättre sent än aldrig. Det är under familjehögtider som bloggen blir lidande och denna var inget undantag. Vi har tillbringat både fredag och lördag på vårt landställe tillsammans med min familj på mammas sida. Likt varje påsk skålar vi för min moster och hennes Chribba som firar årsdag. Vi har ätit gott, gjort ett välbehövt lyft i storstugan och bara varit. Det är en sport att koppla bort sociala medier och varva ned. Jag går ständigt på högvarv och när jag väl slappnar av blir kroppen alldeles matt. Därav förkylningen som var snabb att angripa min kropp. 

Det är en obeskrivlig känsla som passerar varje gång vi är på landet. Dagen då vi kom hem därifrån förra påsken var dagen då mina värkar satte igång. Tänk att Theodor kommer att få växa upp och skapa fantastiska minnen i samma stuga och på samma tomt som jag har gjort.