Min frånvaro från bloggen har delvis varit medveten och delvis ofrivillig. Det har varit en tuff andra vecka på förskolan och jag är inte alls speciellt exalterad inför morgondagen. I måndags klamrade Theodor sig fast i min famn så fort vi kom in på gården och jag har endast lyckats lämna honom själv korta stunder innan pedagogerna ringt tillbaka mig. Det blöder i mammahjärtat. I torsdags lämnade jag honom hela dagen själv (vi har märkt att andra barn tyr sig till mig vilket kan förstöra deras inskolning) och det hade gått något bättre än tidigare så nu håller jag alla tummar och tår för att morgondagen ska visa sig gå lättare vid lämning och under dagen. Det svåraste är att få Theodor att inse att jag kommer tillbaka. Han som brukar ha så roligt ute i sandlådan bland alla barn och traktorer. 

Till råge på allt har förskolebacillerna angripit oss, jag har känt mig hängig de senaste dagarna och Theodors näsa rinner och han är känsligare än vanligt.