I söndags morse blev lillasyster en vecka och alla känslorna bubblade upp till ytan. Lyckliga känslor. Att hon redan har funnits utanför min kropp i 9 dagar och att jag kan pussa henne precis hur mycket jag vill är magiskt, magiskt men samtidigt lite skrämmande. I magen var hon skyddad men nu är det upp till mig och Daniel att skydda båda barnen med våra liv. 

Jag grät innan vi skulle sova och tänkte på hur lyckligt lottad jag är. Jag har två friska, perfekta barn och en underbar sambo som står ut med mig. Tillsammans gör vi en stark familj och framtiden har stora möjligheter. Jag grät också lite för att jag är rädd att jag inte skall räcka till som mamma, sambo, matte, vän osv och för att detta mest troligt var min sista graviditet.