Att hitta en balans i hur mycket Theodor ska stimuleras eller inte är ibland knepigt. Om man ska lyssna på alla andra vet jag varken ut eller in. Ett överstimulerat barn är lika svårhanterat som ett understimulerat och uppfattas ofta som missnöjt.

Jag får nästan alltid dåligt samvete om Theodor ligger själv i tex. babygymmet eller sover i ett annat rum. Jag vill tillbringa all min tid med honom och jag vill att han ska veta att jag finns där, alltid. Men jag har insett att det lätt kan bli för mycket, ibland behöver han få ligga eller sitta själv och kolla runt utan att jag är där med olika leksaker och gosedjur. För mycket intryck kan bidra till förvirring och stress, vilken förälder vill det?

Idag är ett bra exempel på ämnet. Vi tog en morgon promenad med Linn och Alina för att sedan gå hem till oss och leka. Den första timmen stojade och busade vi men både Alina och Theodor började efter en stund bli kinkiga och i stället för att försöka fortsätta leka (vilket antagligen skulle resultera i ännu gnälligare barn) plockade vi upp dom och la Alina i soffan och Theodor i gungan. Båda somnade på studs. Så förmodligen blev dom utmattade av varandra, och av oss för den delen, och behövde lugn och ro. Med tiden lär man sig just sitt barns signaler. 

Nu går det i raketfart här hemma. I morse åkte dom stora kläderna fram och det är också dom största vi har i Theodors garderob. Storlek 74! Det är ofattbart att min lilla groda som hade storlek 50 för bara några månader sedan (känns dom dagar) nu har gått över till 74. Okej vi fick vika upp ärmarna lite och han kan fortfarande ha 68 men ändå! Dock upptäckte jag att det var varmare ute än det såg ut så Theodor fick sprattla i bara bodyn och sen i bara blöja.

Dom senaste dagarna har han varit riktigt nöjd och jag tror att det till stor del beror på vädret. Om nätterna är det mycket svalare och han sover mycket bättre än innan och likaså på dagarna. 

 

 

När ditt barn börjar få tänder känner man sig ofta otillräcklig, iaf jag. Barnet kanske får feber, blir gnälligare än vanligt, vill vara nära, biter på det som kommer till munnen och det kliar. Vi fick tidigt uppleva dessa symptom, redan strax innan tre månader, men än har inga tänder dykt upp. Theodor är svullen, bulig och vit på tandköttet samt biter väldigt hårt på det han får i munnen (händer, fingrar, bitring osv.).

När vi upptäckte behovet av att bita köpte vi två olika varianter av bitringar från apoteket. En "vanlig" som man kan kyla ner och en liknande en napp. Nappbitringen köpte vi mest för att Theodor inte hade börjat greppa saker och det kändes som ett bra alternativ men den fungerade inte alls för oss. Theodor fick kväljningar och den var väldigt svår att få in rätt i munnen. 

Tills han själv började greppa och kunde föra bitringen till munnen fungerade inget annat än våra handleder och fingrar. Nu fungerar en "vanlig" bitring alldeles utmärkt men vi märker att han blir frustrerad och den kylda delen blir snabbt rumstempererad. 

Nu har jag fått tipset att köpa ett matnät i närmsta barnbutik och stoppa i tex. fryst mango och låta honom tugga på det. Theodor får börja med smakportioner redan om en vecka och det är därför okej med dessa frysta frukter i ett nät. Det som skulle kunna komma igenom nätet blir inte större än en smula. 

 

Liten kille börjar bli stor. Att byta till sittdel var bland det bästa vi kunde göra. Det fungerar inte för alla men för oss var det en räddning. Och JA vi är rädda om Theodors rygg. Inga onödiga kommentarer tack. Alla barn är olika och att gå en promenad med Theodor i liggdelen blev ett projekt i sig. Det skulle bunkras upp med kuddar så att han kunde sitta upp och se ut eller bäras på. Det sistnämnda är inte lika aktuellt längre med en 7,5 kilos bebis. 

I natt fick jag sova ut och blev inte väckt förens vid 6 tiden av världens gladaste kille som ville äta frukost. Theodor verkade ha bestämt sig redan innan han slog upp sina stora blå att idag, idag blir en bra dag. När han ätit sig mätt och belåten gick vi upp och la oss på babygymmet i vardagsrummet och jollrade en lång stund. När han vänt sig från mage till rygg och sen blev otålig la jag honom i soffan och "pruttade på magen" och då kom det. Det mest ljuvliga skratt och det finaste leende jag någonsin sett. Och så han skrattade, flera gånger. Mitt hjärta smälte och lyckotårar började rinna. Att se min son skratta och höra det där underbara ljudet som kommer är helt fantastiskt. 

 

En viss miniperson i detta hushåll verkar inte ha några som helst planer på att sova om nätterna (okej han sover men vaknar var och varannan timme). Tidigt ska vi gå upp på morgnarna också. Till stor del tror jag att det har att göra med denna fuktiga värme som varit plus att små tänder snart bör titta fram. Detta har resulterat i en något trött mamma som försöker underhålla bebis utan att ta ut sig allt för mycket. I morse badade vi, jag i badkaret och Theodor i baljan. I och med att det är Theodors favorit sysselsättning låg vi där i närmare en timme. Det visade sig ha en lugnande effekt även idag och kort därefter somnade han så jag passade på att göra allt som är svårt medan han är vaken. Idag har det varit svalare ute, om än varmt men inte alls lika jobbigt för Theodor. Jenny kom över en stund för att åka till Stinsen med oss. Det blev en snabbvisit och nu myser jag och mini i soffan framför Teen mom. I skrivande stund går hans ögon i kors och likaså mina. Jag vill inte lägga i från mig honom trots att jag borde för att ha en chans att rädda datorn från vattenskador haha. Theodor har tuggat och dregglat på min hand en bra stund nu. Det märks hur han blir frustrerad när han inte lyckas hålla kvar bitringen i munnen och då duger bara våra fingrar eller händer. Jag tänkte skriva en utvärdering på dom olika bitringarna senare. Vad som passar till en två-tre månaders bebis, det har inte varit det lättaste då han precis börjat greppa och föra saker till munnen. Tidigare var händerna knutna och en vanlig bitring förlorade sitt syfte. 

Iaf, dit jag ville komma, som rukriken lyder, kommer jag tack vare er snart ha gröna fingrar. Ni ger mig världens bästa tips och det är en fröjd att logga in här på bloggen och se alla era kommentarer. Fortsätt med det! Som många av er tipsade om kommer jag att köpa en plastpinne med orkidéer och stoppa ner tills det blommar igen. Jag kommer också vattna med extra näring då och då. Det glädjer mig att jag inte är ensam om detta problem och inte är helt bakom flötet haha. Stor kram till alla er som tar er tid att kommentera , det blir mycket roligare att blogga då! 

Det finna få saker som gör mig så glad som att följa Theodors utveckling. Min lilla sparv till minimänniska är en egen individ med en stor personlighet. Han förgyller våra dagar med sitt stora leende och visar tydligt på att han känner igen ansikten och inte bara röster och dofter. Igår vände han sig dessutom från mage till rygg. Precis när Linnea skulle ta ett kort på honom där han låg och tränade rullade han över till rygg. Självklart var vi tvugna att lägga honom på mage igen i hopp om att han skulle vända sig ytteligare en gång. Och det gjorde han glatt. Vår lilla kille börjar bli så stor. Jag är lite rädd för tiden tror jag. Den går alldeles för fort. Men varje dag med dig är fantastisk. 

 

 

Bilderna är tagna precis efter det stora steget (vändningen). Världens gladaste mamma med en något fundersam bebis. Vad var det för "big deal" med att vända sig minen haha. 

Konstigt det där hur han absolut skulle ha flaska för att sen återgå till bröstet. Jag är SÅ lättad! 

Under graviditeten frågade många mig om jag tänkt amma och isf hur länge jag vill amma. Mitt svar var nästan alltid detsamma, jag vill absolut amma om det går och om det går vill jag amma i ungefär tre-fyra månader. Jag baserade mitt svar på absolut ingenting och idag (efter gårdagen) vet jag inte alls om jag (Läs: jag) är redo att sluta. Jag vet att jag inte vill amma ett för stort barn, det känns bara konstigt, och det skulle underlätta samarbetet mellan mig och Daniel med Theodor om han enbart tog flaska. Då skulle Daniel kunna gå upp på natten och ge honom mat när jag behöver sömn osv. Nej, än ska vi amma. Om Theodor tillåter dvs.

Idag var det äntligen vår tur att åka till bvc (nu under sommaren håller dom till i kallhäll) efter en månads uppehåll. Helst skulle vi gå dit en gång i veckan för att väga och mäta men det är inte nödvändigt. Prinsen väger hela 7140g och är 64,5 cm lång. Han är stor och välmående vår fina kille. Något jag har gått och bävat för är tre månaders vaccinet som det var dags för idag. En spruta i vardera lår och dessutom en andra dos av rotavaccinet. Tur att Theodor var så pass glad som han var idag och satt still under båda sticken. Men när den sista sprutan var tagen (enligt barnmorskan gör den ondare och svider mer än den första) kom tårarna. Och han skrek. Han skrek så mycket och var otröstlig att mitt mammahjärta blödde till max. Dessutom vägrade han ta bröstet efter (!!). Theodors trygghet har länge varit att komma till bröstet. Där blir han lugn direkt och ligger och snuttar/äter tills han somnar. Men idag vägrade han. Vi har ammat som vanligt om inte mer på grund av mjölkstockningen i några dagar men idag efter sprutorna fungerade det inte alls. Så fort bröstet kom nära började han skrika ännu mer och det var bara flaskan som dög (?). Vi har inte matat honom från flaskan på flera dagar men ändå var det det ända som dög. Jag vill inte sluta amma än. Jag hoppas innerligt att det fungerar som vanligt inatt eller i morgon. 

 

Att få biverkningar av vaccin är som känt väldigt vanligt och Theodor kom inte undan. Han har varit väldigt kinkig hela dagen och det gör mig så ledsen att inte kunna ta över smärtan. Jag vill inte att mitt lilla hjärta ska må dåligt. Och dessutom vill han inte amma längre (iaf inte idag) vilket annars alltid har tröstat honom. Jag känner mig så hjälplös!