Okej nu har jag dåligt samvete. Dåligt som i f r u k t a n s v ä r t! Till att börja med kan jag konstatera att natten inte alls varit bra. Theodor har vaknat en handfull gånger men istället för att somna om har han ätit och vridit & vänt på sig. Vid 03 var vi uppe i 40 minuter och strax efter 05 var han så täppt att jag kämpade förgäves med nässugen. Jag förstår inte alls hur jag ska lyckas få ut snoret! Så fort jag tar fram sugen börjar Theodor vifta och likaså med nässprayen. Han ligger inte stilla och allt blir pannkaka. Hur lyckas ni andra? Det som till sist fick honom att somna om var att han fick ligga på en av våra kuddar så att han kom upp lite. Dock var både Theo och kudden helt svettig/blöt. 

Som vanlig är han på sitt allra bästa humör på morgonen och nu när han tar sig fram har han även börjat upptäcka. Något jag tycker är jätte roligt och jag blir alldeles varm av att se hur nyfiken vår pojke är. Däremot blir jag inte lika glad av att se hur han med rasande fart siktar in sig på eluttagen (vi har inte hunnit säkra dom än), glaslyktorna som pryder tvbänken och kontrollerna. Jag försöker lugnt säga ajaj med en bestämd ton men det går in i ena örat och ut genom andra. Han förstår nog inte än men jag tänker att det kan vara bra att börja i tid?

Idag siktade han in sig på ett nytt byte i form av vår internetrauter. Den sitter lite i skymundan men tillräckligt synlig och långt ner för att Theodor ska kunna hänga på den. Sagt och gjort, i ett naffs låg den på golvet och hakarna till upphängningsplattan gick av. Jag höjde rösten och visad mitt missnöje genom att säga NEJ. Till gensvar fick jag en ledsen bebis som inte alls kände igen sin mammas tonläge. Fy vad dåligt jag mådde efteråt och tog upp honom direkt. Som tur var förlät han mig i samma sekund som jag sträckte fram armarna. 

Ska det alltid vara såhär? Kommer jag må dåligt varje gång jag säger ifrån? Nej idag blir det extra mycket gos och kärlek.