Alltså när ska det ta slut. Inte nog med att min kropp verkar ha sagt upp sig efter förlossningen och drar på sig en och annan infektion så har oturen gjort sig bekant med stormsteg. Hittills har allt löst sig i slutändan (som det mesta faktiskt gör förr eller senare) men ändå.

Idag fick Theodor vara med moster Jenny medan jag låg i tandläkarstolen och blev lagad. Efter besöket tog vi tre en promenad och den något övertrötta bebben passade på att sova i två timmar. Det vi här inte visste var att denna mysiga promenad skulle sluta i blod, svett och tårar minus blod. 

 

När vi satt och väntade på vår tur inne på SEB banken (Jenny skulle boka ett rådgivningsmöte med en handläggare) upptäckte jag att min mobil var borta. Det tog inte många sekunder innan Jenny for iväg i raket fart samma väg som vi gått, och jag efter med vagnen. Som tur är finns det människor med ett hjärta av guld och en snäll kvinna svarade att hon hittat min borttappade telefon. Jag har på riktigt halva mitt liv i den telefonen. Bankomatkort, körkort, busskort, inbokade möten osv. Nu i efterhand ångrar jag att vi inte gav henne något i "hittelön" men mitt uppe i allt hade jag inte en tanke på det. Sådana snälla människor måste uppmärksammas.

Med telefonen i säkert förvar fortsatte vi där vi slutade. 

 

Som om att vi inte varit med om nog idag gick även Jennys kakfat sönder som jag skulle låna på dopet. En av stålpinnarna som håller ihop tallrikarna gick av mitt itu (!!). Hur stor är den chansen liksom? Men även här hade vi tur i oturen och jag satt på en extra kakfatspinne hemma hehe.