Inskolningen med Theodor började bra men slutade i tårar. I fredags skulle vi lämna barnen själva över fruktstund, lunch, vila och lek. Sammanlagt i fyra timmar. Jag vinkade hej då ute på gården och talade om att "mamma kommer tillbaka om en liten stund". Vi skiljdes åt med ledsna miner från Theodors sida (jag höll allt inombords) men som många sagt brukar det gå över ganska snabbt. Det gjorde det inte. Theodor hade varit ledsen från den stund jag lämnade honom, med några korta uppehåll, tills jag och Daniel kom för att hämta. När han såg oss komma sprang han fram till oss och när jag tog upp honom i famnen brast det. Theodor grät med tårar och la sig mot min axel. Det var så hemskt att se min lilla pojke så ledsen att jag inte kunde hålla tillbaka mina tårar längre. Båda grät medan vi höll om varandra. Jag vet att man som förälder ska vara stark men jag mådde så dåligt över att veta att han varken ätit eller varit glad. Theodor hade somnat i förskolelärarens famn under vilan för att han inte kunde komma till ro och han brukar aldrig somna i famnen om han inte är väldigt utmattad. 

 

Idag är tanken att vi ska lämna barnen på samma vis som i fredags men jag kommer att stanna så länge det behövs. Med tanke på att jag fortfarande är mammaledig kan vi ha inskolning i vår egen takt.