Igår var en tuff dag och jag skulle vilja börja detta inlägg med att tacka innerligt för er vänlighet med peppande kommentarer och samtal/sms. Jag har aldrig sett Daniel så svag som han var igår (bortsett från uppvaket efter att han opererat bort halsmandlarna) och att vara personen som står vid sidan om var jobbigt. Klockan 08.30 skrevs han in på Karolinska sjukhuset och direkt satte sjuksköterskorna in dropp och gav honom morfin. Efter många undersökningar, blodprover, ultraljud och röntgen återstod väntan. Väntan på en akutmottagning är o l i d l i g. När klockan passerade 14 var jag tvungen att åka hem med en uttråkad Theodor och invänta hans farmor för att kunna åka tillbaka till Daniel. Vid 19 kom en läkare med den efterlängtade domen (missförstå mig rätt, vi var trötta och Daniel utmattad). Njursten. Bara sådär har Daniel fått en sten i njuren. Okej inte riktigt men där och då kändes det olustigt. Han har den värsta smärtan framför sig men tills dess hoppas vi på att han inte behöver uppleva ett njurstensanfall (som det så fint heter) igen. Den där jädrans stenen måste kissas ut.