Trots nästintill ostörd sömn är påsarna under ögonen större än någonsin, kroppen sliten och huvudet tungt. Numera vaknar hela familjen av Daniels väckarklocka och Theodor blir ledsen när pappan går till jobbet. Idag är kaffet min bästa vän, därefter kommer solen. D-vitamin blir man glad av. 

Theodor har gett upp krypandet och går mest överallt. Mitt hjärta smälter varje gång han kommer gåendes och sträcker ut armarna för en kram. Han vill inte komma upp i famnen utan det är en snabb kram sen traskar han vidare. Han har blivit sådär medvetet mysig på senaste tiden. I morse låg vi tillsammans i soffan och kollade på Nyhetsmorgon, jag kliade honom på ryggen och han lutade sitt huvud mot min axel. Vi går igenom en helt underbar period. Jag älskar 1 års åldern (lika mycket som jag älskar alla åldrar).