Theodor är hes och det går knappt att höra vad han säger. Kan ni gissa varför? Jo för att han har skrikit så mycket de senaste dagarna, av ilska. Jag vet ärligt talat inte vad jag/vi gör för fel för att få dessa utbrott till respons. På dagis är han glad mest hela tiden enligt pedagogerna och hemma går han från att vara hur glad som helst till att slänga sig på golvet på nolltid.

 

Jag och Daniel jobbar som ett team (för det mesta) och vi blir väldigt sällan arga på Theodor. Daniel är den som är lugn och har lätt till skratt när Theodor gör någonting han inte bör göra medan jag biter ihop tills frustrationen nått sin topp. Då säger jag till honom eller ignorerar. Ingen av oss brukar höja rösten mer än ett skarpt NEJ. 

 

Idag har i princip a l l t gått emot mig. Om det inte var vagnen som var påväg ned i diket medan jag tröstade Theodor som ramlat var det kaffekoppen som spilldes ut, tröttheten som tog över och hindrade oss från att gå till öppna förskolan eller nålen till symaskinen som gick sönder när vi sydde upp mina gardiner. Ni förstår, inte min bästa dag. Lyckligtvis har jag hängt med de människor som piggar upp en dag likt denna. Ni är guld värda.