Morgonen började bra, vi alla var utvilade och vi hade tid över för lek innan vi for till förskolan. Likt alla morgnar skiner både Theodor och Melody upp när de ser varandra och springer sedan runt och tjoar hela vägen fram. På bussen sitter de bredvid varandra och Theodor som knappt vill åka vagn längre får stå på brädan de få tillfällen han inte orkar gå. När vi har hoppat av bussen springer barnen nio av tio gånger upp i skogen och så även idag.

 

Jag och Isabell väntar givetvis alltid på barnen innan vi börjar gå och när de kommer springandes mot oss vänder jag bort blicken för en sekund, både Måns och Alva-Li är också med vid lämning så det är möjligt att jag skulle stoppa in nappen eller korrigera kopplet, och när jag sedan vänder mig om igen går Theodor ned för trottoarkanten och ut på vägen. Allt på ett ögonblick. Theodor som nyss kom springandes mot oss måste ha fått syn på någonting som fångade hans uppmärksamhet. Jag ropar (skriker) efter honom och springer, i något som känns som i en evighet, fram till en chockad liten. Mitt hjärta slog utanför kroppen. Theodor var mest troligt inte alls beredd på min reaktion och jag kunde inte sluta att se framför mig vad som faktiskt kunde ha hänt. Lyckligtvis stannade en kille med sin bil redan när han såg Theodor påväg ut så inga andra bilister kunde köra men TÄNK OM! Jag gråter bara jag tänker på senariot. Barn är så oskyldiga och nyfikna och det är MITT ansvar att se till så att ingenting händer honom. Hur kunde jag släppa blicken. Detta tog fruktansvärt hårt på mig och jag känner mig som världens sämsta mamma. Detta får bara inte hända!